Dixikon

Först drabbas jag av en mirakelkänsla, glädje över att äntligen få komma in på jobbet igen. Efter tre månaders strejk och ovisshet verkade plötsligt allt vara som normalt igen, återställt. Salarna låstes upp när vi bad om det. Utanför min sal satt flera studenter och vi var glada att ses inomhus igen, glada att få vara i en riktig sal, glada att få fortsätta våra diskussioner, att få sätta igång igen, att få vara på plats. Påfallande overkligt, alltsammans.

Senare på kvällen kommer informationen. E-post börjar sändas och protokoll från ett möte mellan de institutionsansvariga skickas över. Jag får olika versioner som berättar om hur det ligger till. Ett budskap är dock i princip detsamma. Universitetets rektor har hotats av regeringen, därmed också hela universitetet och alla franska universitet som inte genast påbörjar undervisningen och tar igen den förlorade terminen. En annan sak är att hela terminens undervisning, den som gjorts i det dolda, anses ogjord. Alla de timmar vi mött studenter utanför universitetet eller till och med den undervisning som förts i universitetets lokaler räknas alltså inte.

Sorbonne

Nu har vi några veckor på oss att ta igen den förlorade tiden, och görs inte detta förlorar universiteten sin bestämmanderätt. Regeringen säger sig vara i stånd att sparka universitetsrektorer som inte behagar lyda, och ersätta dessa med ledare som regeringen valt ut. Det är svårt att veta hur pass allvarligt man ska ta regeringens ord. Är det en varning eller ett hot? Eller är det rent och skärt pokerspel? Frågorna i mejlen som skickas är många, men man tycks vara överens på en punkt; nu vågar man inte strejka längre, nu måste undervisningen komma igång. Rädsla och uppgivenhet smyger sig in mellan raderna och jag drabbas av en stark obehagskänsla.

Efter månader av kämparglöd, demonstrationer och enat motstånd oavsett partitillhörighet eller politiska sympatier, är återvändsgränden så gott som ett faktum. Vår rektor menar att kampen ändå inte är över, att den kommer att fortsätta, men i en annan form. Men i Frankrike, där strejken är den ultimata metoden, kan man fråga sig vad för slags former man tänker ta till. Än är inte det sista ordet sagt, det är uppenbart, och flera nya möten står på agendan bara den här veckan. Själv vill jag givetvis som så många andra att undervisningen kommer igång igen; det är liksom en naturlig del av en lärares tillvaro. Fast under dessa omständigheter är känslorna – minst sagt – blandade.

______________
Fem eller sex universitet fortsätter att strejka på obestämd tid, men Sorbonne och flera andra universitet återupptar alltså undervisningen fr.o.m. den 25 maj (vissa universitet återupptog undervisningen tidigare, för någon vecka sedan).

Se även mitt tidigare inlägg om universitetsstrejken

Det är filmfestival och jag är inte där. Men jag tröstar mig med tanken att vad gör det när varenda mediekanal har flyttat merparten av sin produktion till staden i söder? Jag har ju själv varit där en väldigt massa gånger, fast då i filmfestivalens skugga, som närmast någon dag efter festivalens slut.

Mediebevakningen är intensiv, minst sagt, och kombinationen av den och mina kunskaper om staden bidrar lustigt nog till en viss närvarokänsla. Och jag inbillar mig att man ser bättre vad som händer på teve, för som alla säger som varit där så är det mest en enda röra alltsammans ändå, och ofta rentav hysteriskt.

Igår såg jag antagligen något av det mest hysteriska – ja, tydligen är det ett av de största samtalsämnena i Cannes i år, fast likväl ett ständigt samtalsämne här i Frankrike – nämligen fenomenet, rocklegenden, Johnny Halliday.

Som utvald tröst för att jag inte är på plats i Cannes tittar jag varje dag på två teveprogram som sammanfattar dagens viktigaste festivalhändelser; det ena är Le Grand Journal på Canal+, det andra är Arte Culture. Och det var till Canal+, förstås, som fransmännens Johnny var inbjuden för att tala om sin rollprestation i filmen Vengeance, regisserad av Johnnie To. För att komma upp på Canal+-scenen krävdes muskulösa livvakter som förde fram Johnny, och inringad av deras muskler kom han efter en lång kamp upp, för folksamlingen runtomkring var – som alltid när Johnny är på plats – enorm och kompakt.

Johnny Hallyday

Man kan undra om han är värd mer uppmärksamhet, och att skriva om honom känns något märkligt. Men fenomenet Johnny Halliday fascinerar inte bara mig. Även om min fascination inte alls går att jämföra med de fanatiska fansens, som är av en helt annan sort. Så länge som jag varit i kontakt med detta land har Johnny varit den stora rockikonen och ansiktet alla känner igen. Det är rentav en omöjlighet att inte veta vem han är. För många fransmän är han (minst) lika stor som en världsstjärna, och hans fans chartrar flygplan för att se honom spela i olika delar av världen. Det finns också män som gör allt för att se ut som Johnny; precis som det finns Elvis-tävlingar finns det Johnny-tävlingar, och jag minns en man i Nancy där jag bodde som var en slående lik kopia. Något märkligt är det väl ändå att jag aldrig mött en fransman som förstår sig på Johnnys popularitet.

Nåväl. Nu är Johnny aktuell i Hong Kong-produktionen som en man som ska hämnas. Jag har sett trailern ett par gånger. Mitt första intryck var avsmak. Mitt andra intryck var fascination, och nyfikenhet. Johnny har sagt om sig själv att han är en skådespelare instängd i en sångares kropp, och att få göra den här filmen var tydligen en dröm som blev verklighet. Filmen har premiär på franska biografer imorgon, och jag misstänker att besökarna blir många. Fast personligen väntar jag nog lite med att se den. Antagligen har jag redan engagerat mig tillräckligt genom att skriva dessa rader.

Finns det någon bibliofil som kan hålla sig ifrån att ta sig en titt i andras bokhyllor om tillfälle ges? På besök hos vänner kan bokhyllornas innehåll bli en spännande upptäckt som avslöjar åtminstone något om smak, intresseområden och preferenser. Liksom något om vem böckernas ägare vill eller önskar vara. Mycket kan sägas och mycket har sagts om detta ämne, både när det gäller inredning och annat. Som den bibliofil jag är tycker jag förstås att bokhyllor som får synas och vara en del av inredningen är det mest naturliga, och jag tror att många är beredda att hålla med. Att ha sina böcker omkring sig, att ha tillgång till en daglig fysisk kontakt med dem, att när som helst kunna plocka fram och bläddra i dem, det är något av en lyx. Speciellt lyxigt ser jag det nu eftersom jag på obestämd framtid inte har min boksamling hos mig.

Bokhyllan som statussymbol har kanske sett sin storhetsperiod komma och gå. Kanhända kommer den tillbaka. Under slutet av 1800-talet var bokhyllans innehåll i alla fall av största vikt, inte minst bland storstadens mondäna kretsar. Om detta vittnar dekadenta periodens litteratur, mest av allt i den bok som kom att bli den främsta bland dekadenterna: A rebours (Mot strömmen) av Joris-Karl Huysmans från 1884. I denna roman beskrivs dandyn des Esseintes bokhyllor väldigt utförligt (framför allt i kap III och XII), och innehållet ligger till grund för såväl hjältens som en hel litterär rörelses smak. Romersk-dekadenta författare såsom Petronius finns med, liksom de under 1800-talet omistliga Baudelaire och Mallarmé, bröderna Goncourt och Flaubert. Den dekadente hjältens smak spreds och hyllades i stora grupper. Frågan är om en fiktiv bokhylla någonsin fått en sådan uppmärksamhet, en sådan genomslagskraft? Eller någon i verkligheten existerande?

Mina egna bokhyllor har sett olika ut genom åren. Beroende på bostad och utrymme har mina böcker delats upp efter olika praktiska lösningar. Oftast har pocketböcker fått stå för sig, facklitteratur i större format för sig och de mindre skrymmande för sig. Skönlitteratur har delats in i språkområden och facklitteratur efter ämnesområden, och detta i alfabetisk ordning efter författarnamn. I mitt förra hem tyckte jag mig för första gången få verklig ordning på alla mina böcker, men det var visst bara tillfälligt. Nu bor jag i en alldeles för opraktiskt ordnat lägenhet, med stora fönster, knepiga vinklar och annat som gör det omöjligt att få plats med mer än två bokhyllor.

Två små bokhyllor. I dubbla rader står en utvald bråkdel av mina böcker. De flesta knyter an till min forskning eller undervisning. De flesta av mina böcker finns inte här. Visst har jag gjort mina tappra försök med alternativa bokhyllor, som DN skrev om i lördags, via diverse nätbaserade tjänster och sajter, som på den senast lanserade www.boktipset.se eller på den så mycket äldre men nog så hemtrevliga www.bokhyllan.com som jag gick med i när jag bodde i en annan fransk stad för flera år sedan. Givetvis kan inget av dessa alternativ ersätta kontakten med de fysiskt närvarande böckerna, men jag har i alla fall fått möjlighet att se mina verk, uppradade, listade, i någon sorts ordning.

Medan jag väntar på att återigen få leva i ett hem med böcker satsar jag på att njuta av andras bokhyllor. Inte bara vänners bokhyllor och samlingar, utan också celebriteters bokhyllor tittar jag närmare på, dels via radion, för på France Inter finns programmet Esprit critique där man på fredagsmorgnarna, åtminstone en gång i månaden, ber en känd person berätta om sin bokhylla, dels via nätet där bloggen www.dansmabibliotheque.com regelbundet filmar kulturpersonligheter som får berätta om sina bokhyllor och böcker.

Hon var min röst i natten under mina första vistelser i Frankrike. Nästan varje natt skruvade jag in den rätta frekvensen för att höra hennes så väl igenkännliga stämma, mörk, hes och full av värme. Av en slump hade jag upptäckt hennes radioprogram, innan jag visste något om franska radiokanaler, eller ens vem det var jag lyssnade på. Många av hennes forna trogna lyssnare talar nu i efterhand om en förälskelse, och jag funderar på om det inte var det som även jag drabbades av.

Nästan varje natt tänkte jag att bara en liten stund får jag lyssna, för morgnarna var alltid tidiga, oavsett om jag var student eller arbetade. Men samtalen med Masha tog så ofta så spännande vändningar, tillförde mig, som ung och svensk, så mycket nytt och oväntat. Faktiskt kunde jag, under perioder i Sverige, i samband med att jag saknade Frankrike, just sakna Machas radioprogram.

www.liberation.fr

Under de trettio åren med programmet Allô! Masha tog hon emot en enorm mängd samtal från behövande ensamma eller människor med något viktigt på hjärtat. Hennes vänner var många, lyssnarskaran var stor och trogen, och många som ringde in var skådespelare, konstnärer, författare; alla med mycket att säga och diskutera.

Oftast låg jag i min säng och lyssnade, insöp Machas stämma, insöp de röster som ringde in, de olika orden, uttrycken, uttalen, utbytet och medmänskligheten ända tills programmet tog slut, utan någon som helst lust att somna, för varje minut upplevde jag som värdefull. Machas radioprogram blev för mig en oväntad kontakt med en dittills oupptäckt och nästintill onåbar fransk verklighet.

Stunderna med Macha var speciella, såväl för mig som för alla andra i hennes stora lyssnarskara. Igår, i samband med beskedet om hennes bortgång, talade man länge om henne på France Inter, hennes före detta radiokanal. Lovorden var många och vackra. Jag hoppas – som alltid när en fin personlighet gått ur tiden – att hyllningarna når fram, att hon får höra vad som sägs nu. Det är hon förstås väl värd..

___________________
Klicka här för att se vad La Libération skriver om henne; kommentarerna till artikeln säger en hel del om hennes popularitet

Att se en film som bygger på en bok kan bli en smula problematiskt, i alla fall om man läst boken och sedan börjar fundera på likheter och skillnader under det att man ser filmen. Åtminstone är det min erfarenhet. Trots att jag kan tycka att jag då lägger energi på fel sak, och irriterar mig på att filmupplevelsen liksom inte blir vad den borde vara, har jag svårt att hålla mig från biosalongerna då en omtyckt roman blivit film. En annan nackdel med detta är att jag kan oroa mig över filmupplevelsen på förhand, för ofta har väl en filmversion blivit en besvikelse i förhållande till boken. Med viss oro och med den rådande problematiken i åtanke gick jag ändå för att se Benoît Jacquots film Villa Amalia, som bygger på romanen med samma namn av Pascal Quignard.

Filmen och boken börjar på samma sätt. Ann Hidden – som spelas av Isabelle Huppert – ser sin man kyssa en annan kvinna, möter i samma stund en barndomsvän som hon inleder en ny vänskapsrelation med, åker tillbaka till sitt hem och bestämmer sig. Allt det som hennes liv hittills har inneburit ska bytas ut mot något nytt. Bostaden ska säljas, liksom möblerna och hennes pianon. Kläderna slänger hon, alla foton får brinna. Mannen talar hon inte med, hon säger inte mer än att hon bestämt sig, och att hon sett honom med en annan kvinna. Ann Hidden tycks, förutom sin sjuka mor i Bretagne, knappt ha några människor i sin närhet. Barndomsvännen får en viktig roll i hennes nya liv, men först senare, i Italien, när hon funnit sin Villa Amalia, är hon redo att möta andra. I filmen blir det påtagligt mer avskalat jämfört med i boken, för i boken ryms så mycket mer. Pianomusik genomsyrar filmen, men yrket som kompositör hamnar i bakgrunden, vilket också de människor gör som Ann Hidden råkar på sin väg. Bokens sparsmakade stil återfinns, om än med annat uttryck. Budskapet i berättelsen blir på så vis tydligare i filmen, där det verkligen fokuseras på den tomhet som uppstår, tomheten i att vara ensam mot resten av världen, i att ensam – på gott och ont – faktiskt styra över sitt eget liv.

Bilderna fångar mig. Pianomusik och starka färger bär fram den ensamma kvinnan, denna spröda och samtidigt så starka Ann Hidden, en roll som Isabelle Huppert fullkomligt blir och totalt går in i, så väl att jag kan släppa taget om Isabelle Hupperts tidigare rollprestationer. Till slut släpper jag också taget om Quignards text och låter bilderna ta överhand. Det filmiska uttryckssättet ger mig något annat. Bilderna av Ann Hidden, ensam, hemma eller på resande fot, bland berg och vatten, promenerande eller simmande… Hela tiden tycks hon så beslutsam, så medveten, men känslorna som visas är få, de bara anas, precis som i boken är det de yttre handlingarna som för berättelsen framåt, medan det inre händelseförloppet med dess känslor lämnas åt läsaren.

Den ensamma och slutna karaktären får mig att associera till en helt annan film, till Krzysztof Kieslowskis Frihet – Den blå filmen, där Juliette Binoche spelar den övergivna och sörjande Julie Vignon, som väljer att stanna kvar i staden, men som ändå drar sig undan allt. Ensam och stark, bygger hon upp sitt nya jag, och med henne finns musiken och stunderna i simhallen. För mig blir Villa Amalia ett slags replik till Den blå filmen, och jag vet förstås inte om Quignard haft Kieslowskis film i åtanke, och jag vet inte heller något om Jacquots medvetenhet kring detta. Kanske är det helt enkelt frihetstanken, den som innebär livets möjlighet att födas på nytt, som går igen och bidrar till likheterna.

Isabelle Huppert i Villa Amelia

Ann Hiddens beslut att sudda bort spåren av sin existens är nog lika vackert som det är sorgligt. Isabelle Huppert sade något om det själv i en intervju, att det blir upp till var och en att tolka Ann Hiddens val. Tolkningen ligger i betraktarens öga, återigen. Precis som i boken ges det inte heller i filmen några tydliga svar. Kanske är det just därför som Villa Amalia fungerar; som två berättelser i en, eller kanske till och med flera. Boken och filmen blir för mig två skilda upplevelser, för jag tolkar in de där känslorna på olika sätt, beroende på när jag tar del av Ann Hiddens öde. Stundvis går de två Villa Amalia ihop till en och samma berättelse, men allra bäst fungerar de sida vid sida.

Här kan du prenumerera på Dixikons bloggar via mail

Det råkar vara så att jag intresserar mig för vad andra läser. Inte så sällan försöker jag därför också notera vad folk omkring mig läser när de – exempelvis – åker tunnelbana, buss eller sitter på en parkbänk. Detta får jag förstås tillfälle att göra här i Paris. När man tittar sig omkring kan man dessutom komma bort från den statistik som redan finns via försäljnings- och utlåningslistor. Mycket av det som läses hamnar ju inte ens i statistiken, eftersom många utlån och begagnade köp görs i det fördolda.

Metron i Paris är en ypperlig plats för läsning. Läsningen är på något sätt självklar, och ibland får jag känslan av att en verklig läsgemenskap råder, för allt som oftast hamnar jag i en fyragrupp där vi alla sitter med varsin bok, alla djupt försjunkna i en annan värld än den faktiskt rådande.

Mitt intryck är att en typisk metropassagerare – åtminstone från Vänstra stranden – läser som mest på morgonen, på väg till jobbet. Ofta uppskattar jag det till att cirka 75 % har en bok framför sig. De som inte läser något överhuvudtaget är alltså i minoritet. Många läser ju numera även i Paris en gratistidning. Inte så många läser en tidning de betalat för. De mest populära gratistidningarna är Metro och 20 minutes, som är så gott som omöjliga att få tag på efter kl. 09 på morgonen, åtminstone i mina kvarter. De ligger inte ens och skräpar någonstans när de blivit genombläddrade.

För ett tiotal år sedan hörde det inte till ovanligheterna att se män läsa seriealbum i metron. Som svensk förvånades jag över den självklarhet som det tycktes vara att kostymklädda herrar plockade fram färgglada album ur sina portföljer. Idag är det mer sällsynt, och jag inbillar mig att gratistidningarna har haft en viss inverkan. Även mp3-spelarnas intåg lär påverka läsningen. Ändå har jag sett försäljningssiffror som visar att seriealbum säljer minst lika bra nu som förr. Detta gäller även annan litteratur, för tydligen har den ekonomiska krisen inte drabbat bokförsäljningen.

I metrovagnarna lägger jag märke till läsare i olika åldrar, olika klädda, såväl män som kvinnor med olika smak för författare och genrer. Nyare och äldre böcker läses i en för mig ganska intressant blandning. Den stora variationen gläder mig. Det är inte ovanligt att se någon läsa en 1800-talsklassiker, även om nyare och nyss uppmärksammade romaner naturligtvis är snäppet vanligare. Böcker förlorar hur som helst inte sitt värde för att de inte längre är i ropet. Franska läsare tycks nämligen vara öppna för olika slags litteratur, och källor till nya upptäckter finns bland de mer ekonomiska alternativen som bibliotek eller antikvariat. Utlåningsexemplar från biblioteken eller gamla utgåvor med gulnade blad vittnar om detta.

Med all rätt kan man nu fråga sig hur mycket man kan lita på mina iakttagelser av Paris metropassagerare?! Kanhända är de något begränsade. Jag har ju själv så gott som alltid en bok framför mig. En bok som kan vara skriven detta eller något annat århundrade; svensk, fransk, dansk, norsk eller engelsk; en gammal tummad begagnad, lånad eller nyinköpt…

Prenumerera på Dixikons bloggar via mail

Som nordeuropé är det ibland svårt att acceptera den i Frankrike så ofta återkommande strejken, den ovisshet som råder över hur det ska bli framöver och kanske ännu mer irritationen över allt det som förblir ogjort. Sedan nästan två månader tillbaka strejkar de franska universitetsanställda. Den 9 februari klockan halv ett blev jag och mina nordiska kolleger avbrutna mitt i vår undervisning av en vaktmästare som sa att den byggnad vi håller till i skulle stängas. Alla salar och kontor skulle utrymmas. Dagen därpå inträffade samma sak, men då hade jag och kollegerna redan hunnit med några timmars undervisning. För att få information om strejken begav vi oss till Sorbonnes huvudbyggnad för ett möte. Vi köade en halvtimme för att få komma in, och sedan visade det sig att den största hörsalen där mötet skulle äga rum var mer än fullsatt. Vi kunde inte komma in, men väntade utanför en stund i trängsel. Till slut gav vi upp, gick ut ur byggnaden som visade sig vara omringad av kravallpoliser.

På Centre Pompidou ordnas denna vår en gång i månaden ett möte med en författare som berättar om sitt förhållande till en annan författare. Därpå visas en film, en dokumentär, ett möte med den andra författaren, den författare som varit betydelsefull för den närvarande författaren. Idén föddes då man insåg att Bibliothèque publique d’information har över 400 filmer som handlar om litteratur och författare, och tillsammans med Centre Pompidous ”Revues parlées” (talande tidskrifter, ung.) äger dessa möten rum i en av Centre Pompidous biografer.

Häromkvällen var det dags för Claude Simon med den unge författaren Arno Bertina som föredragshållare. Claude Simon var ju Frankrikes senaste Nobelpristagare i litteratur (1985) före Le Clézio, en pristagare som Le Clézio själv har stor respekt för (något han uttalade sig om på morgonen den 9 oktober, samma dag som det senaste priset tillkännagavs). Tidigt blev Simon en av de stora inom den nya romanen, Le Nouveau roman, den nya stil som enligt vissa förstörde den franska romankonsten, men som enligt andra sågs som genial. Grundtanken är att med detaljrikedom och precision utgå från verkligheten, det sanna, och att formmässigt följa tankeverksamhetens rörliga tankebanor. Ingenting är direkt påhittat, allt utgår från det antingen upplevda eller

Claude Simon

dokumenterade. Resultatet blir en så gott som icke-existerande intrig, som kan påminna om det fragmentariska, men där teman och motiv går igen, som ledmotiv, och där stilen, formen får huvudrollen. Inspiratörerna, som Simon själv så småningom tar upp i filmen, är de givna; Balzac (för detaljrikedomen), Proust, Faulkner och Woolf (för berättartekniken, stilen…).

Arno Bertina berättar om hur han efter att ha haft två husgudar, Samuel Beckett och François Bon, kom att hitta en tredje i och med upptäckten av Claude Simons verk. Idag, när många yngre förmågor försöker göra upp med Le Nouveau roman, är Bertina rädd att många går miste om Claude Simons inspirerande och fascinerade verk. Han menar till och med att det är ”urgent” – nödvändigt, angeläget – att aktualisera författarskapet för den känslomässiga och intellektuella styrka som präglar Simons texter. Detta behövs rentav inför den framtida litteraturens vidare utveckling.

Vi är ungefär 140 personer i publiken. Filmen visas och Claude Simon är där, på den stora filmduken, och med sin något speciella dialekt och sin alldeles genuina attityd sitter han framför oss vid sin arbetsplats, vid ett öppet fönster som vetter mot grönska och varma vindar. Han är 72 år när filmen spelas in under tre dagar 1988. Marianne Alphant intervjuar en inte alldeles lättflirtad före detta officer som egentligen inte alls hade tänkt bli författare, utan snarare jockey, matematiker eller konstnär. Många frågor som ställs är omöjliga att besvara för författaren, men svaren som ges blir typiskt ”simoniennes”. Varför kallar han sina romaner för romaner då de utgår ifrån verkligheten? Jo, för att ingenting kan ersätta verkligheten. Omöjligheten att sammanfatta en roman eller ett verk diskuteras, liksom det att den abstrakta konsten för honom är den enda konkreta, vilket blir som en liknelse för Le Nouveau roman.

Publiken reagerar och kommenterar direkt på Simons svar och tankar, och jag har själv svårt att hålla mig. Den entusiastiska publiken blir på så vis ett filmens bollplank och jag får känslan av att det pågår en verklig dialog omkring mig i salongen. Även om Claude Simon är borta sedan 2005 finns han mitt ibland oss denna afton.

Revues parlées gjorde onekligen ett bra val då de plockade fram denna film. Och Arno Bertina har såklart rätt i att vi fortfarande har mycket kvar att lära av Claude Simons författarskap. Sammanfattningsvis kan jag bara säga att kvällar som den här ger mersmak. Konceptet är lyckat i all sin enkelhet. Redan om en vecka är nästa möte på Centre Pompidou inbokat; då pratas det och visas filmer om och med den levande och nog så intressanta Pascal Quignard.

Vem hade anat att La Princesse de Clèves, en roman från 1678, skulle bli så uppmärksammad nu, en bit in på 2000-talet? Under bokmässan i Paris blev det rusning till den monter som delade ut knappar med budskapet ”Je lis La Princesse de Clèves”. Dessutom kan man se att denna roman av Madame de Lafayette finns med på flera franskspråkiga författares listor över favoritböcker, och det allra högst på listan. Och vid varje litterär diskussion med författare, på bokmässan, i media eller annorstädes, tycks frågan lika het som obligatorisk: Et La Princesse de Clèves ? Vad man tycker om denna historiska, första moderna och analytiska franska roman handlar nämligen inte bara om litterär smak.

Under sin tid som presidentkandidat uttryckte Nicolas Sarkozy – om än i ett försök att skämta (?) – att det handlar om sadism eller rentav idioti att ha med Princesse de Clèves på programmet för uttagning av statstjänstemän. Sedan dess har Madame de Lafayettes roman utvecklats till att bli något av en symbol för Frankrikes kulturliv. Exemplar av boken har skickats till presidenten, ett flertal facebookgrupper har bildats i romanens namn, varav en med namnet ”Je lis La Princesse de Clèves”. 

Årets nu pågående – och långvariga – strejk bland universitetsanställda och studenter har innehållit diverse kulturella manifestationer, däribland en maratonuppläsning av just La Princesse de Clèves framför Panthéon i Paris. Kända profiler, skådespelare och akademiker var på plats för att läsa högt. Även i andra franska städer har romanen lästs på offentliga platser.

Hur kunde det då bli så här? Ja, som författaren Régis Jauffret uttryckte det (i teveprogrammet La Grande librairie, France 5): ”cracher sur La Princesse de Clèves, c’est cracher sur la France” (att spotta på Princesse de Clèves är att spotta på Frankrike).

Jag kan inte tänka mig att det har undgått någon fransman hur värdefullt ett verk faktiskt kan bli. Det har i alla fall inte undgått mig att fransmännen värnar om sitt kulturarv. Och Sarkozy, han har förhoppningsvis börjat fundera på sitt sätt att uttrycka sig.

Tahar Ben Jelloun är en av de där författarna med riktig karisma. Avslappnat sprider han kloka ord och god stämning omkring sig. Det är i alla fall mitt intryck av honom efter Paris bokmässa, där jag och det läsarforum jag ingår i hade nöjet att diskutera litteratur en hel timme med den marockanskfödde Goncourt-akademiledamoten. Det är några år sedan jag läste hans mest berömda verk, L’enfant de sable (1985) och La nuit sacrée (1987), båda översatta till ett 40-tal språk, och den senare av dessa två tilldelades Goncourtpriset. För snart ett år sedan utsågs Ben Jelloun själv till en av de tio medlemmarna i l’Académie Goncourt. Allt som oftast är han aktuell med nya böcker; förra året med en hyllad bok om sin mor, Sur ma mère, i år med romanen Au Pays, om den nyblivne pensionären Mohamed.

Som nybliven Goncort-jurymedlem läser Ben Jelloun mer än någonsin, även om han

Tahar Ben Kelloun

menar att han alltid varit nästintill manisk i sitt läsande. Diplomatiskt poängterar han att han inte hoppar över någon sorts litteratur, när någon ställer frågan om han väljer bort vissa författare eller genrer. Han läser allt, säger han, men han läser inte alltid mer än de första femtio sidorna i en roman. Tidigt måste författaren övertyga genom att med en egen stil öppna dörren till ett eget universum. Formen utgör den absoluta skillnaden för vad som är intressant litteratur eller inte. Ben Jellouns poetidentitet är djupt rotad. Han ser sig först och främst som poet; det var som poet han började, med att skriva dikter i smyg för att klara sig i livet.

Riktigt bra litteratur lyckas bara de författare med som har en personlig berättarröst, och som skapar sin egen fiktiva värld, säger han. Vi är flera i läsarforumet som nickar igenkännande och jag tror att många med mig kommer att tänka på vissa av Ben Jellouns egna böcker. Alla som läst Ben Jellouns romaner vet man att färden in i hans universum kan te sig hisnande. Väl där inne finner man ofta en alldeles säregen stämning; man talar om hans stil som sensuell, poetisk och gåtfull.

Poeterna Baudelaire och Rimbaud ligger Ben Jelloun varmt om hjärtat, och vi talar om hur dessa poeter faktiskt fortsätter att förföra författare och andra läsare runt om i världen. Andra tydliga inspirationskällor är James Joyce – för hans mod – och Claude Simon, vars stil imponerar på Ben Jelloun, samtidigt som ämnesvalen inte alls intresserar något särskilt. Meningsbyggnaden väcker lusten att läsa vidare, den fascinerar och stimulerar. Men vill man läsa den bok som Ben Jelloun rekommenderat mest, och oftast gett bort i present, ska man läsa Juan Rulfos Pedro Páramo.

Juan Rulfo Pedro Paramo

Denna roman står också överst på Ben Jellouns lista över de tio verk han värderar högst.

Tahar Ben Jelloun framhåller vikten av att bli överraskad i sin läsning. Debutanterna Tristan Garcias (La meilleure part des hommes) och Jean-Baptiste Del Amos (Une éducation libertine, f.ö. Goncourt för bästa debutroman) romaner som gavs ut i höstas hör till senare tids överraskningar; i dessa unga män ser Ben Jelloun ”riktiga författare”. De två romanerna har lovordats på många håll de senaste månaderna.

Det slår mig att Ben Jellouns litterära smak hamnar inom ramen för det redan etablerade och kända. De mest omtyckta författarna vid sidan av de ovan nämnda är Cervantes, Benjamin Constant, Nietzsche, Kafka, Borges och Genet. Och Tusen och en natt är en bok han ständigt återkommer till.

De litterära preferenserna är på något sätt typiska. Franskspråkiga författare talar ofta och gärna om äldre litteratur. De stora författarna i litteraturhistorien står sig. Det är så naturligt som det kan bli. All litteratur kan ses som levande och all litteratur är en protest mot det tillfälliga nuet. Det har Tahar Ben Jelloun insett. Han finns bland dem som hämnas livets tillfällighet.